Just nu håller jag på att spricka, av förundran och förvirran.
Idag blev jag påminnd av min granne Marianne, när vi var och tränade, att jag faktiskt är väldigt negativ. Och det har jag faktiskt blivit allt eftersom Ben Blivit mer krävande, mer trotsig och mer ... ja, skitunge.
Jag kom på mig själv på vägen hem från Botkyrka BK hur mycket jag klagar på honom. Det måste jag faktiskt erkänna. All Beröm framstår i godisform och ibland kamp men aldrig med rösten. Allt tal och språk jag förmedlar till honom är mest klagomål om hur mycket han drar i kopplet. Utan att tänka mig för har jag stegvis förändrats från att endast förstärka positivt till att nästan bara klaga.
Det kommer att bli en ändring på detta nu. Jag ska strunta i att skälla ut skitungen, bara berömma - tänka positivt. Att jag inte gör detta har även gjort att jag börjat tvivla, att jag inte ser det bra som han gör. Faktum är att han gör bra saker nästan hela tiden, men det är jag som inte tänker på det, eftersom att det så väl kunde vara en självklarhet.

Det kan även ha en del att göra med att han precis blivit könsmogen, lyssnar inte på mig då han nosar efter löptikar.

Han kan, rent ut sagt, vara förjävlig vissa tillfällen. Men vet ni hur mycket jag älskar honom ändå? Vad hade livet varit utan honom? Han har gjort mig mer självsäker, han har höjt mitt självförtroende, min längtan och förväntan till framtiden. Jag vill leva varje dag, varje sekund med honom. Jag vill se hans framsteg och få äran att tävla och träna med honom.



Jag önskar verkligen att vi kunde valla mer än vad vi gjort/gör. Det är det han älskar och är född till. Såsmåning om blir det mer vallning!